15 dagar... ahh... hjälp eller???

Shit, nu närmar det sig. Vi är förkylda HELA bunten! Hosta, feber, halsont plus att en del av oss är gravida... Hmm... men "en del" av oss är ju män också och jäklar vad dåligt man kan må om man är man och förkyld, det ÄR verkligen helt otroligt.

Jag menar hallå, jag har ju bara gått upp 20 kg på 6 månader, haft foglossningar sen v. 18, har inte sovit på varken rygg eller mage de senaste halvåret. Min lungkapacitet är nästintill obefintlig och nu när jag har hosta blir det nästan lite jobbigt, mina ben har börjat svullna till sådär riktigt mycket och köra bil är ett minne blott. Jag kan knappt gå upp till mamma, fastän det är bara 200 meter och ja... Nä, jag vill ju inte låta gnällig, men lite synd får man ju tycka om sig själv... särskilt på sin födelsedag ;) snyft.

Nu är slutet nära - när det kommer till OS och åh vad jag kommer att sakna mina vänner i rutan, alla sportutövare och sist men inte minst alla underbara kommentatorer. Jag är ju en riktig nörd när det kommer till sport och nu kommer frånvaron av OS att lämna ett stort tomrum. Ett tomrum som dock snart kommer att fyllas... haha, om 15 dagar eller mer eller helst mindre...

Nä, nu är Johans snus slut och festen hos mamma med, nu är det dags att gå hem!

Slutligen ett stort tack till alla som firat mig idag! Nya stickade underbara vantar, en 50-tals inspirerad radio, en make-over, presentkort, massage, träningsredskap, Djungelvrål och min familj! Nja, delar av den givetvis, det saknas ju flera nyckelpersoner, men just idag när sjukdomen satt fart var det precis lagom...

Vi hörs förr eller senare! Kram till alla!

OS...

Luna imorse vid nyhetssändningarna...

Programledarna: "Jag vet att ni är många hemma i sofforna som sitter där och följer ... blablablabla"

Luna: "Men mamma! Vi är ju inte många!? Det är bara du och jag och bäbisen...

Åh... jag ville äta upp henne!!! Underbara unge!!!

Nedräknaren är lite läskig...

... för att den är ju sann... Alltså, vaddå? 27 dagar kvar tills vi blir fyra? Nä, kan det stämma? Ska det inte alltid vara bara vi? Vi tre, Johan, Li och Luna...

Snart är vi fyra
nu är goda råd verkligen dyra
Vi älskar ju vår lilla tjej mest
hon är ju bara bäst
Hur ska en liten till få plats i vårt hjärta
det känns både som en gåva och en smärta
Vi vet att man kan älska en till
men tänk om Luna inte vill
Vår första lilla stora tjej
det var en sån resa, en sån grej
Hon är ju vår lilla bäbis och kommer alltid va
men det är stort och underbart att en till få ha
Om 27 dagar, släpper trycket i allas våra magar
och vi får ha dig i vårt livs alla dagar
Då får vi se dig vår nya lilla filur
men man förundras än, hur går det till? Hur?

Ja, en sentimental, halvbra liten dikt såhär på en måndag förmiddag.

Kram.

Förbered er på mindre aktivitet!

Ja, inte nu för att jag fått barn än eller så men däremot har vår "gratis-pirat-snål-uppkoppling" plötsligt skaffat sig någon säkerhetsspärr så internettandet är bara ett minne blott numera. Nu får ni hålla till godo med färre inlägg... Tyvärr.

Kram till alla er hängivna fans så länge!

Sista färden på ett tag!

Helgen spenderade vi i goda vänners och släktingars lag. Den stora anledningen till att vi åkte ner var ju först och främst för att Lunas farmors mor hade fyllt 80 och farmor Karin hade ställt till med fest för att hedra detta. 80, ja, tänk om man verkligen får uppleva den dagen... Fantastiskt. Tänk att få uppleva att få barnbarnsbarn. Ja, givetvis är det ju en ynnest bara att få uppleva att bli förälder men sedan även att bli mormor/farmor - det har man ju förstått om inte annat förstått på Lunas mormor/farmor. Givetvis kan jag inte prata ur ett manligt perspektiv, men jag åsidosätter inte att bli morfar/farfar givetvis och sedan ska ju "alla underbara plastsläktingar" också tilläggas... Pust.

Ja, det är ganska jämlikt på den fronten i alla fall, jag har visserligen en något mer komplicerad familjesituation, i alla fall med fler människor inblandade, men mer människor att älska och bli älskad av...

Vi hade ett schema för helgen och det var verkligen något vi ska fortsätta att anamma i vår familj. Det hela blev så mycket enklare och tydligare och det behövs när man ska hälsa på för att undvika missförstånd. Det kan kännas lite mekaniskt och icke-spontant kanske, men när man är nere en väldigt kort tid så är det ett måste. Och det funkade väldit bra.

Vi lämnade Tidaholm klockan 9 på torsdag morgon och klev in hos farfar Örjan klockan 19... en låååång resa och en låååång dag och en ganska kort natt... Men det gick fint. Örjan kom dock hem senare än väntat och redan vid sju så var Luna besviken över att farfar inte skyndade sig. Både jag och Johan försäkrade att han visst skyndade sig och att han längtade mycket efter sin lilla tjej så när farfar väl kom strax före 22 så var lyckan gjord!

Här började presentutdelningen och sedan följde den som en röd tråd genom hela helgen, och det var ju helt underbart, tråkihgt att inte kunna ta med alla fina saker hem bara, men desto roligare när de kommer upp igen! Sminkdockan kommer hon sörja ända tills den kommer till rätta igen... Jag och Johan fick lyxiga ergonomiska kuddar som verkligen är fantastiska. De gick faktiskt att pressa ihop så pass att vi fick ner dem i vår trunk.

På fredag morgon följde mitt eget privata schema som började klockan 8 med härlig frukost i Brantevik med härlig Frida. Vi hade ju "behövt" prata i 48 timmar till, men hellre kort än inget alls, därefter anslöt jag till farmor Karin med familj. Hos farmor blev det riktig fest, för oss alla!!! Luna fick så fina fina födelsedagspresenter och julklappar som helt enkelt var klockrena! Det blev lite av löpande-band-principen vid öppnandet till slut och det är ju inget man som förälder uppskattar men man kan ändå förstå att det kan bli så när man är ett så bortskämt barnbarn ;) ja, det var MÅNGA paket. Pippihuset (!!!) med tillhörande figurer, väldigt fina kläder, My Little Pony-bäddset, underbar prinsessbok och... jag har säkert glömt något, hoppas inte...

Sist men inte minst kom det ett stort paket till mig och Johan - och vilket paket sen... drömpaketet! En degmaskin!!! Tror att jag började önska mig det när jag var 18eller liknande men att det alltid var lite jobbigt dyr present att liksom önska sig, men nu, helt oväntat var det dags att få börja baka bröd igen!!! Jag är så lycklig! Nu när "alla" vet det så måste ni ju kräva hembakat när ni kommer upp! Tusen tack Karin & Christer! Uppe hos Karin, Christer och Emil var ju självklart faster Wiveca med och vi fick även träffa det senaste tillskottet... Martin, trevlig grabb som Luna bondade med på festen på lördag!

Jag fick rusa iväg igen strax före 12 för då var det min och Tildas tur att ses. Johan och Luna stannade hos farmor! Jag och Tilda gick till mitt favvis-lunchställe i Simpan, Börje Ohlsson! Mmm... Sedan följde Tilda mig upp till Örjan eller hotell Höglund som det också kallas internt, haha.

Där blev hela familjen hämtade av Joel som skulle ta oss ut på relaxdygn i Bollerup, detta kan varmt rekommenderas, hembakat fikabröd, alltid god lasagne, vackert hus med obeskrivlig utsikt, födelsedagstårta som var äckligt god (och antagligen supernyttig), godis, chips och som pricken över i, en gigantisk frukostbuffé med för morgonen nybakta bullar... Ja, ni förstår.

Detta var ett speciellt tillfälle för oss alla. I mitten av augusti förra året så föddes ju gudomlige Hugo. Hugo som vi väntat och längtat på att se sååå länge. Äntligen, efter ett långt halvår fick vi se honom och hålla honom i våra armar! Nu var han ju ingen liten liten bäbis längre, men bäbis, det var han i alla fall! Och det visade sig vara en mycket trevlig bekantskap!

Nä, nu måste jag börja runda av detta inlägg. Men i vilket fall som helst så blev det sedan ett besök hos Lunas g.farmor och g.farfar på lördag middag och sedan var det hem till farfar för att göra sig i ordning inför festligheterna!

Det var roligt att träffa Ingas bekanta och släkt och det var verkligen lyckat. med god mat och vackra tal kände sig födelsedagsbarnet firat! Under festens gång fick även vi våra klappar och jag fick de mest gudomligt vackra tumvantarna och Luna fick flera par strumpor och vantar som hon redan invigt!

Söndag morgon var det dags för avfärd, Lunas farmor kom och hämtade i god tid och vi kom iväg.

Sist men inte minst. Borta bra - men hemma bäst! Tack alla för en underbar helg!

Man kan hitta mycket i en säng.

När jag efter nattsamtal med min kära Jenny gick in till Luna för att ta upp henne på toaletten så hittade jag följande: en sopborste (en sån där mindre variant som Luna har i sitt rum till att sopa upp efter pennvässande med mer), en tuschpenna med locket av (det var färg på lakanet och noggrannt målat i naveln hennes), hennes silverring, ett par gosedjur, några delar ur hennes egen porslinsservis och, ja det var nog allt.

Luna har fått en ny säng, en stoooor, bra för gäster också, även om farfar Örjan bedyrade att vår nya soffa var ljuvlig att sova i. Nu är sängen bäddad med ett vanligt "tråkigt" påslakan, men i födelsedagspresent fick Luna ett prinsessbäddset och det ska bara tvättas sedan ska det på och då blir det fulländat.

Inatt satt jag och förundrades över det kraftiga sparkandet i magen och tänkte att deta är andra gången jag får uppleva detta, men kanske också sista. Då blev sparkarna plötsligt så mycket värda, ryggontet helt ok, foglossningarna en aning lättare att tas med och veckorna kvar plötsligt alldeles för få. Visst jag har haft så ont, väldigt ont och jag har upplevt denna graviditet som besvärligare över lag men ändå, det kan vara den sista.

Sista gången jag hoppar av förväntan när jag ska doppa graviditetsstickan i mitt morgonkiss. Sista gången jag sparar det där provet i en liten ask som dyker upp i en flytt och som jag småler åt varje gång jag ser. Sista gången jag sitter med Lennart Nilssons bok när jag är i vecka 3 och förundras över miraklet som sker i djupet av min kropp utan att det syns eller känns. Sista gången jag känner små små, minimala rörelser som jag knappt kan definiera men som jag vet är ett litet litet foster som snart växer upp och blir stor. Sista gången jag gnäller över att det gör så ont. Sista gången rörelser i magen är så kraftfulla att jag kan fånga dem på film och låta nära och kära vidröra vårt ofödda barn... sista gången.

Alltså, visst har jag möjligheten att bli gravid flera gånger i mitt liv, men på något sätt känns det ändå som sista. Två barn. Första och sista. Kan det bli mer exklusivt?

Ja, tankar från en sentimental Lunamamma som har 40 dagar kvar... för kanske sista gången.