Shit. Tiden rusar fram brukar man säga.
Jo tack.
Härom veckan satt vi i en bil med Tova som chaufför, en spänd, förväntansfull och smått orolig fyraåring, en hund som skrek, en blivande tvåbarnsfar och så jag. Jag - denna uppsvällda kvinna med en mage sådär stor som man normalt inte blir... Med hopp om att jag väntat in i det sista för att tiden inne på bb skulle bli så minimal som möjligt. Jag var nära... trodde jag, nio timmar senare, efter en helvetesförlossning för andra gången i mitt liv så kommer han ut, saaaakta och osäkert. Blicken jag såg i en av barnmorskornas ögon mitt under utdrivningsskedet är en blick jag kunde klarat mig utan... Särskilt just då, just där. De får klippa navelsträngen som satt hårt lindad kring vår sons hals och jag blev beordrad att varken ta i eller släppa taget.
Ut kommer det en liten (jo, han kändes väldigt liten trots att han var stor) livlös blå klump... Alarmknappen trycktes på och när Johan, som givetvis följde vår lilla bäbis, kom ut i korridoren kom det läkare, barnmorskor och sjuksyrror utrusande från olika håll... Vad hände?
Jag låg i sjukhussängen och tänkte: Jag struntar i vilket... Förlossningen var över, det var det viktigaste i just dessa surrealistiska sekunder för mig. Min förlossningsskräck hade visat sig vara befogad och jag hade blivit gravt kränkt av vissa inom vården som fanns med under delar av förlossningen.
Men efter de sekunderna så vände ändå allt. Mille hade återhämtat sig under halvminuten och lite syrgas senare så var allt frid och fröjd. Vår lilla blåa bäbis, stor som ett monster och lite sådär småful lade sig snabbt tillrätta hos mig efter att ha spenderat den allra första tiden i pappas famn. Mille kom, såg och segrade!
Och, just det ja, det var ju inte alls härom veckan... Det var ju om några timmar exakt ett år sedan... Ett år. Grattis i förskott vår favoritkille.
