En stor klump i magen...

...usch, jag vet inte, fram och tillbaka. Luna ska vara hemma hos mormor och Henning (och katten och Isac också, mycket viktigt enligt Luna själv) hela helgen. Vi ska sticka ner till Simrishamn och ta hand om våra lägenheter som nu måste säljas, det fungerar liksom inte i längden att ha tre stycken lägenheter.

Jag känner mig fullständigt trygg med att Luna ska vara hos min mamma, det är inte det, men att lämna lilla snäckan i fyra dagar och tre nätter känns som en väldigt lång tid för mig, väldigt lång. Ont-i-magen-lång-tid. Nu kan jag liksom inte sova. Ska jag sova utan min Luna bredvid mig de kommande nätterna?

Sedan, när man ändå sitter och tänker mer än man borde så kommer det ju alltid sådana där känslor som rör liv och död. Vet inte varför, men just när man ska lämna henne för en längre stund än vanligt känns det som att man måste insupa hennes doft, hennes personlighet och hennes utseende. För tänk den hemska tanken att aldrig få uppleva dessa tre goda ting igen... Jag vet mycket väl om att jag inte ska ut på något livsfarligt uppdrag, jag ska köra ner och upp till och från Simrishamn.

Det kommer att gå finfint, men ibland bara sådant där kommer över en, sköljer som en ond våg och vill inte försvinna. Jag vet också att livet är bräckligt och det är det ju vareviga dag, vad man än gör. Men just nu har jag en förbannad separationsångest. Usch. Tänk att något så fint och underbart som Luna kan framkalla något så mörkt och hemskt. Men det är väl lite det allt handlar om. Livet är svårt och hårt ibland, hade det inte varit det så hade stunderna av lycka knappt märkts kanske och det är ju en hemsk tanke om något!

Nu ska jag gå in och njuta av de sista timmarna med Luna innan det är dags att lämna henne på dagis! Var rädda om Er!