Krönika.

På väg till dagis trippar Luna fram liksom på tå på något underligt sätt. Jag frågar varför hon går så, -Det låter som klackskor om jag går så. -Är det inte jobbigt för dina fötter att gå så? -Nää.

Med målade naglar (inte målade av mig) och på tå trippandes mot dörren till dagis, till den stora avdelningen känner jag plötsligt ett hugg i magen. Vår lilla lilla tjej är på väg bort. Snart finns hon inte mer. Vår lilla tjej håller på att bli stor. Varje gång Luna tittar på filmen Mamma Mia (vilket hon gör ett par gånger i veckan just nu) så blir jag extra uppmärksam när det kommer en scen när mamman hjälper dottern som ska gifta sig samma dag. Hon flätar hennes hår, målar hennes naglar, plåstrar om hennes sår hon fått när hon rakat benen och tittar ömt på henne genom spegeln. Tonerna till sången som spelas är vackra och hon sjunger om hur fort tiden går och hur dottern glider henne ur händerna... varje gång börjar jag gråta och varje gång tittar Luna på mig med blida ögon och börjar snart gråta hon med. Där sitter vi och gråter i de minuter som sången varar och jag vet precis varför och Luna känner varför men vet inte riktigt varför vi gråter. Det är fina stunder.

Från det att vi föds separeras vi från våra föräldrar mer och mer för varje dag som går och det är en smärtsam process men samtidigt nödvändig och självklar och den drabbar alla. Men det är inte alltid lätt att tacklas med den känslan, oftast gör vi det kanske på fel sätt, vi visar kärlek på alla de möjliga konstiga invecklade sätt istället för att helt ärligt totalt hänge sig åt känslan, som är så stark.

Ibland tvivlar jag på att mitt "mammaskap" är bra och många gånger har jag velat slå till mig själv på käften för saker jag sagt eller gjort... Men, en sak vet jag och det är att Luna har fått och får oändligt mycket kärlek från både mig och Johan.

Från stunden hon kom till denna värld i januari 2006 när hon fick spendera sina första timmar i livet hud mot hud tillsammans med sin stora, trygga, varma och kärleksfulla pappa som sedan kom ner till uppvaket med en så stolt, kärleksfull och säker blick i sina ögon så visste jag att detta lilla barn är redan så älskat och tryggt att det ska mycket till för att hon ska må dåligt på något sätt.

Den första tiden i hennes liv, som är så basal och viktig för en människas utveckling och tillit till andra människor, så var hon nära mig eller Johan tjugofyra timmar om dygnet. Hon sov ovanpå oss, hon blev buren när hon var vaken och hon blev ständigt bekräftad och sedd. Vi har gjort ett väldigt bra jobb och det får vi kvitto på varje dag! Luna berör både oss och andra på ett häftigt sätt, hon är speciell...

...och nu ska hon bli storasyster. Vilken resa.