Man kan hitta mycket i en säng.

När jag efter nattsamtal med min kära Jenny gick in till Luna för att ta upp henne på toaletten så hittade jag följande: en sopborste (en sån där mindre variant som Luna har i sitt rum till att sopa upp efter pennvässande med mer), en tuschpenna med locket av (det var färg på lakanet och noggrannt målat i naveln hennes), hennes silverring, ett par gosedjur, några delar ur hennes egen porslinsservis och, ja det var nog allt.

Luna har fått en ny säng, en stoooor, bra för gäster också, även om farfar Örjan bedyrade att vår nya soffa var ljuvlig att sova i. Nu är sängen bäddad med ett vanligt "tråkigt" påslakan, men i födelsedagspresent fick Luna ett prinsessbäddset och det ska bara tvättas sedan ska det på och då blir det fulländat.

Inatt satt jag och förundrades över det kraftiga sparkandet i magen och tänkte att deta är andra gången jag får uppleva detta, men kanske också sista. Då blev sparkarna plötsligt så mycket värda, ryggontet helt ok, foglossningarna en aning lättare att tas med och veckorna kvar plötsligt alldeles för få. Visst jag har haft så ont, väldigt ont och jag har upplevt denna graviditet som besvärligare över lag men ändå, det kan vara den sista.

Sista gången jag hoppar av förväntan när jag ska doppa graviditetsstickan i mitt morgonkiss. Sista gången jag sparar det där provet i en liten ask som dyker upp i en flytt och som jag småler åt varje gång jag ser. Sista gången jag sitter med Lennart Nilssons bok när jag är i vecka 3 och förundras över miraklet som sker i djupet av min kropp utan att det syns eller känns. Sista gången jag känner små små, minimala rörelser som jag knappt kan definiera men som jag vet är ett litet litet foster som snart växer upp och blir stor. Sista gången jag gnäller över att det gör så ont. Sista gången rörelser i magen är så kraftfulla att jag kan fånga dem på film och låta nära och kära vidröra vårt ofödda barn... sista gången.

Alltså, visst har jag möjligheten att bli gravid flera gånger i mitt liv, men på något sätt känns det ändå som sista. Två barn. Första och sista. Kan det bli mer exklusivt?

Ja, tankar från en sentimental Lunamamma som har 40 dagar kvar... för kanske sista gången.