Det händer så mycket...

... och jag har inte riktigt tiden över att skriva så mycket. Jag vill lägga in vackra bilder på Milo och Luna när de myser med mormor, farmor, morfar, moster, sagofarbror, gammelfarmor, extramormor och mina kära vänner (och deras barn) och när han myser med oss såklart!!! Men jag hinner inte och jag tror att jag är ursäktad när jag säger att jag lever i nuet just nu och FÖRSÖKER att bara vara, trots att det är rätt svårt. Saker och ting ska ju liksom ändå göras, ni vet, allt. Allt det där mindre roliga, men nödvändiga, städa, tvätta etc. etc.

Det som är mycket roligare, som att blogga, det får vänta ett tag. Jag är fortfarande trött, sliten och medtagen efter förlossningen, får man vara det? Jag känner givetvis att energin återkommer mer och mer för varje dag och det känns underbart men jag är ändå väldigt kraftlös.

Vi har haft flera besök, jag vill tacka samtliga för lugna, sköna och harmoniska stunder och ett extra tack till dig Karin för fina dagar tillsammans med oss. Det är så väldigt smickrande men samtidigt sorgligt att du saknar oss så infernaliskt mycket som du beskriver. Ja, usch, med tanke på att vi har "två läger" och kommer från två olika ställen så är det alltid några som längtar, längtar och längtar... Det är hemskt att utsätta en stackars farmor, farfar, fastrar, farbror, gammelmor- och farföräldrar, vänner med fler för sådan tortyr - förlåt. Alltid är det någon som blir lidande, usch.

Påsken har i alla fall varit lugn den med. Vårt sorgliga påskris kan vittna om hur lugn... tre minismå kycklingar som Luna fick i ett brev från gammelfarmor Gerd och idag tillkom tre ägg som vi efter möda lyckats blåsa ur och måla på. Känner mig som världens sämsta mamma som inte lyckats med något mer avancerat eller åtminstone satt några fjädrar i det... suck. Ja, de där "sämsta-mamma-känslorna" kommer och går titt som tätt och det lustiga är väl egentligen att jag är mycket mer närvarande än många andra mammor har möjlighteten att vara och ändå känns det inte tillräckligt. Jag vill göra så mycket, fixa så mycket, ställa upp, finnas till, vara pedagogisk, vara snäll och gärna ha en massa energi över till allt annat, men nä. Orkar inte. Men det är lustigt ändå att jag bannar mig själv så hårt över något jag inte kan råda över på sätt och vis och jag vet att jag ändå gör mitt bästa - men för min del är det aldrig gott nog.

Men idag är jag stolt!!! Började dagen med en amning, sedan storröj i köket, därefter åt jag och Luna frukost på tu man hand då pojkarna inte behagade komma upp, sedan var dagens mål att ta oss till de tusentals tranor som finns till beskådning några mil härifrån och vi klarade det! Och det var det värt! Luna stod med kikare och allt (finns underbara foton, vågar jag säga att de kommer...?!) och de var så stora och vackra men en aning långt bort för att riktigt "ta in".

Sedan styrde vi kosan mot Broddetorp, där har jag själv bott som nyfödd med min mamma och pappa, mormor och hennes bror är födda och uppväxta där och en massa andra förstås, ja, ni fattar. De som bor kvar nu är min mormors bror med fru (Inga & Bertil) samt deras ena dotter som bor i en av flyglarna... Vi ringde och frågade om vi fick göra ett spontant besök och det var nog extra välkommet när vi kom med släktens senaste tillskott! Gott kaffe och underbart sällskap följde och vi fick en härlig eftermiddag. Luna klappade hästarna och tittade på fåren och åt bullar. Milo åt och sov, ungefär som vanligt.

När vi kom innanför dörren hemma var det tvättstugan som hägrade och jag satte igång med tvätten samtidigt som jag och Luna fixade middag och nu har Johan just avslutat tvättpasset och jag har nattat Luna. Pust. Däremellan fick Luna träna på att cykla utan stödhjulen vilket är svårt men uppskattat! Ja, mycket mer kan man inte hinna med på en dag med fyra i familjen - bra jobbat va?

Ikväll frågade jag Luna om hon var en glad tjej... Nä, svarade hon, jag är ledsen. Varför är du ledsen då? För att morfar och Enzo har åkt... Enzo är så go... Min pappa och "brorsan" (hans hund) var här ett par dagar och saknaden är stor. Det var nog extra mysigt att ha en hund som är mer än dubbelt så stor i fotändan (eller ja, han tog väl upp halva sängen) av sängen och som bara låg kvar där ända tills man somnat... Tack pappa och Enzo för fina dagar, kom snart tillbaka!

Nä, nu kallar Milo - maaaaaat!!! Kramar till er alla mina kära läsare!