Det snurrar och snurrar - tankarna. Om allt och inget. Om ogjorda att-göra-listor, semesterplanering, föräldraledighetsplanering, studieplanering, nya-kuddar-till-soffan-planering, flyttplanering, designplanering, livsplanering, framtidsplanering...
Och som grädde på moset - relationer. Alla dessa relationer. Jag är helt överfull av olika relationer hit och dit. Anpassning, rättvisa, jämlikhet, tid, utrymme, ångest, besvikelse, lättnad, glädje, sorg, empati, ödmjukhet, orättvisa, arrogans, anspråksfullhet, vilja, ovilja, överdrift, bitterhet, tacksamhet, omtanke... ja, orden slutar inte bubbla, skulle jag bara låta dem flöda fritt så skulle jag fylla många rader till.
Det går i alla fall på högvarv där inne - inne i mitt huvud och jag finner inget botemedel. Jag ska andas kanske... Och dricka mycket vatten. Och fråga mig själv vad jag - Li - vill. Det är ju mitt livs största uppgift, att försöka hävda mina egna behov, men FAN vad det är svårt. Det är så mycket lättare att tillfredställa alla andras behov, eller jag tror i alla fall att jag gör det... I slutändan visar det sig att jag kanske inte ens gjorde det, för det var aldrig någon som tackade mig.
Kalla mig bitter, kalla mig ärlig,
kalla mig sur, kalla mig härlig,
kalla mig sval, kalla mig het
kalla mig ödmjuk, kalla mig fet
kalla mig snäll, kalla mig dum,
kalla mig pratig, kalla mig stum
I mitt stora hjärta
vilar mycket smärta
som ett stort torg av sorg
där människor inte längre ser, ger eller ler
Fan, allt kan kvitta
nu ska jag mig själv först hitta
för att sedan kunna titta
med mina ögon, öppna och stora
har jag inget att förlora
nä, jag ska vinna
som mamma, vän, livskamrat och kvinna
Vi ses och hörs. Li.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du är i alla fall världens bästa Li!! megakram från styvmorsan
Livet livet...stort och svårt, enkelt då och då, men nästan aldrig. Konstig sak att ge någon...livet menar jag, vi dömer våra egna barn till all denna livsoro genom att i stor glädje och smärta sätta dom till världen. Jag satte dej till världen alltså har jag ansvar för dig ända tills mitt liv upphör. Jag älskar dig.
De låter jobbigt med alla dessa tunga ord efter en helg i skåne...hoppas inte att vi här nere har gett dej anledning att känna så. Tack för lånet utav mina härliga barnbarn...SAKNAR er redan jätte mycket...kramizar farmor
Skickar dig en stor, stor KRAM!
jag vet inte varför li. det kanske är något släktdrag? att aldrig känna sig tillräcklig eller tillfredsställd.
Skicka en kommentar