Nu börjar verkligheten komma ikapp mig! Idag pratade jag med Luna och hon blev så ledsen. Mitt lilla mammahjärta blev både sorgset och lyckligt! Åh, magknipet kom över mig och längtan blev plötsligt så stark! Min lilla Lunamåne! De gånger jag pratat med henne i telefonen har varit så lättsamma. Hon har knappt haft tid att prata. Antingen har hon busat med farmor, klappat en kanin eller matat farfars katt Maja. Och mycket mycket mer förstås. Jag vet ju också att hon har träffat sina två små underbara kusiner, Ivan och Ludde. Ludde är så liten så honom känner jag knappt, men Johan berättade att han var så otroligt söt den lilla krabaten!
Idag var det stranden som gällde för de båda, far och dotter, och här sitter jag som en bitter liten tant och undrar varför jag tackade ja till jobb??? just dessa två veckor av alla dessutom! Ska försöka släppa det nu dock! Men det är svårt!
Ja, snart sätter jag mig i bilen och styr kosan mot Luna och Johan och alla andra nära och kära jag har i Simrishamn och Skåne! Vi hörs!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, jag kan förstå hur du känner, eller, nä det kan jag nog inte. Men jag kan tänka mig att det måste vara otroligt jobbigt med alla dessa delade känslor. Och att sitta fast på jobbet gör ju inte saken roligare....
Lilla Luna gumman, snart får du äntligen krama om henne, det måste ju kännas alldeles underbart, och nu är det nära!!!
Hoppas att vi hinner med att ses! Karm o kör försiktigt!
Saknar dina härliga inlägg....
Kramar från Jenny.
Skicka en kommentar