Frihet, ensamhet, lycka, saknad...

Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig vid att vara från varandra, jag tänker på både mig och Luna. I samma stund tänker jag att om det är så att vi inte saknar varandra så mycket så att vi längtar och gråter efter varandra varje dag så är det nog bara väldigt positivt!

Alltså, jag och Luna har varit väldigt nära varandra både fysiskt och psykiskt ända sedan hon föddes, förra sommaren var vi borta från varandra i två nätter, i januari när Johans 25-års fest var så var vi borta i tre tror jag, totalt i år har jag sovit utan Luna i åtta nätter av 211... Plus dessa nätter nu då, som varit himmelska... Jag har sovit! Jo men faktiskt! Jag har nämligen i stort sett inte sovit en hel natt sedan mitten av 2005 då foglossningen började...

Jag vet ju såklart att det är så det är att ha barn, och det gör mig absolut ingenting, jag kan vara vaken resten av nätterna i hela mitt liv för Luna, det är inte det. Det allt handlar om är att när man väl får de där nätterna "för sig själv" när man ändå vaknar i och för sig för man fattas sin lilla bäbis och undrar vart hon är samtidigt som man kommer på att hon bortrest, de nätterna är ändå guld värda.

Varför är det då så tabu att tycka att det är skönt att vara från sitt barn en vecka eller två, eller varför inte fyra? Ger inte dessa dagar och nätter en sådan enorm längtan till sitt barn som man så sällan får känna om man aldrig "får" längta. En saknad som är nyttig för bådas energi och välmående. Ladda batterierna. Vi behöver det vi människor, vissa mer andra mindre. Jag saknar SJÄLVKLART mitt barn enormt men jag måste samtidigt få tillåta mig att känna att det faktiskt ÄR skönt att vara barnledig.

Jag åberopar ett friare synsätt på mammans behov av att få egen tid!