I dina ögon...

I dina ögon ser jag allt och inget.
Jag ser verklighet och fantasi.
Dina ögon rymmer så mycket och jag drunknar i dem.
Visdom, erfarenhet och sanning, hur kan du veta så mycket?
Sorg, lycka, smärta och hjärta, hur kan du känna så mycket?

Älskar dig.

'Hands on a miracle...'

Ja, så vad har hänt? Jo, ett till underbart mirakel har anlänt. Nu har vi två. När jag var gravid med både Luna och Milo så spelade Johan en skiva med Foo Fighters för mig och han lade handen på min mage till textraden: 'Hands on a miracle, I got my hands on a miracle...' Och tänk, båda gångerna funkade det.

Milo - ja, det ska bli hans namn och får även kallas för Mille. Han föddes till slut klockan 10.21 den 17/3 (på St. Patrick's day till vår irländske vän Des förtjusning). Han vägde 4400 (?!!??!!!) gram och var 54 cm lång.

Mhm... en stor liten bäbis.

Jag ska skriva mer inom kort, men just nu är jag fortfarande för dränerad på energi. Detta är första dagen sedan Milo föddes som jag överhuvudtaget startat upp datorn. Så nu bjuder jag på lite bilder och sedan ber jag om att få återkomma! Här är Milo bara ett par dagar... men han förändras dagligen just nu!






Detta kortet är ju ett av de allra första och här är det faktiskt förvirring som råder... vi tyckte just då att han såg så konstig ut, uppsvälld, jättetjock och helt olik Luna, men för varje dag som gått sen dess har han blivit mer och mer lik henne.

Luna säger att nu har vi en Kung, en Drottning, en Prinsessa och en Prins i familjen. Ja, nu är vår familj helt komplett med andra ord.

Kan inte sova...

För snart en timma sen kom Luna, som vanligt, släpandes på täcke och kudde in till oss. Hon hoppade upp i den (till bäbisens ankomst) fint bäddade spjälsängen och kommenterade även: Oj, vad fint mamma! Klockan var då strax före fyra. Jag vaknade till mer och mer och till slut gick det inte att somna om och detta fast jag lagt mig så sent som halv ett.

Självklart är man ju på helspänn hela tiden och tankarna snurrar oavsett tid på dygnet och just att veta om att förlossningen kan sätta igång när som helst och att jag faktiskt behöver sova gör ju inte det hela lättare. Att somna menar jag. Luna vaknade också till ordentligt när hon märkte att jag gått upp och började gråta för att jag inte var där. Jag gick in, lugnade henne och sa att jag satt vid datorn. Då sa hon att hon var "väldigt hungrig". Jag chansade på att "lura" henne lite lätt och sa att jag kan göra lite välling, sov du så länge. Men, hon gick inte på det utan efter fem minuter kom frågan om vart vällingen tog vägen... den kommer svarade jag och satte igång vattenkokaren. Den flaskan slukades snabbt, visst sjutton var hon hungrig, men det får ju inte bli en vana att få välling klockan fyra/halv fem på natten och det sa jag till henne, som att det hjälper... men ändå.

Ja, så nu sitter jag här och väntar på att morgonen ska gry och att Johans väckarklocka ska börja ljuda. Känner i princip ingenting i form av sammandragningar. Suck. Det är inte det att väntan känns jobbig, nä, det är mer längtan. Längtan till vår nya lilla individ och den där spännande känslan av att nu är det på gång! Just nu känns det som om den aldrig kommer. Och jag vill verkligen inte "sättas igång", vilket vi blivit erbjudna. Nej tack. Många och långa timmar på bb kan vi vara utan, nä, vi vill göra grovjobbet hemma för att sedan åka in. Men kom igen... börja då.

Nu har vi ju liksom passerat det magiska datumet och helgen hade ju varit så perfekt, med tanke på Johans arbete. Sedan stod det ju klart att gårdagens jobb blev inställt och förskjutet med en dag, vilket innebär att vi fick en bonusdag och natt och då tänkte jag, perfekt, då kommer den då! Men nä... och nu känner jag att det är jobbigt att Johan sätter sig på en buss om 45 minuter och lämnar oss här. Mig och våra barn. Nu är han ju tack och lov bara en 40 minuters bussresa härifrån, jämfört med en 6-timmars bilresa så jag är nöjd ändå men jag hade gärna haft Johan nära nu.

Luna ska vara på dagis. Jag behöver väl sova senare idag, så det passar bra! Jaja, vi återkommer! Kram från rastlösa mig.

Familjen.

Mys...

"Skaparna"...

Min finaste duo...

Tiden.

Tiden är lustig. Ibland rusar den fram och ibland känns den ganska stillastående. I detta nu känns det som en bra kombination, vi är inte helt desperata av väntan samtidigt som vi längtar mycket efter vår nya familjemedlem. Nä, vi försöker istället ta till vara på den korta tid vi har kvar tillsammans som en familj på tre. Johan, jag och minioss. Vår lilla bäbis som snart kommer att bli så stor. Luna liten...

Just nu ligger Luna i soffan med sin älskade vällingflaska och tittar på morgonBolibompa, bäbisen ger ifrån sig några snabba buffar, jag buffar tillbaka och frågar när den ska komma och vår lilla älskade pappa/man ligger och sover, arbetet ligger nere idag pga något som var tvunget att göras av några andra... Skönt med en extra lång helg.

Vi har fortfarande att göra, det är som att de sista sakerna som liksom måste göras bara skjuts upp, vi gör det i morgon... Men snart, snart så kommer vi ju inte kunna ta hand om just det i morgon. För då kommer vi att ta hand om ett helt nytt litet liv - en ny minioss.

Något som dock hanns med innan det var för sent var en liten fotosession i mammas ateljé med oss, så vi har lite före- och efter bilder. Mamma tog en massa fina kort på oss och nu har vi ca 500 bilder att njuta av. Nu får ni ta del av några av dem.

Kramar från familythree som snart blir fantastic four!

Medan vi väntar...

... på vad föregående inlägg handlade om måste jag bjuda på ytterligare en skön Luna-insikt! När vi satt i bilen på väg till Falköping igår så spelade jag en favorit-barnskiva av Jojje Wadenius (jag kan varmt rekommendera hans låtar till alla ni med barn). En av låtarna har refrängen "Men ska jag säga, akta dig för eld och djupa vatten, spring aldrig aldrig bort från mig, i den svarta natten..." Jag återupprepade orden med förmanande röst till Luna varpå hon svarade, helt självklart och snabbt: -Men mamma! Jag kan ju inte springa bort i den svarta natten för dörren är ju låst. Och jag kan ju inte öppna den.

Nä, men en vacker dag kan du det tänkte jag. Kände att jag var tvungen att passa på att njuta nu, medan hon inte springer bort från oss i den svarta natten. Hemska tanke, men underbar kommentar...

Snart...

...får vi svaret på vad som händer med baby-nedräknaren. Jag och Johan har diskuterat detta ett par gånger... Liksom, vad händer sen? Nu står det en dag kvar. Men jag tror att det är kört. Det kommer inte hända i morgon. Sorry.

Bilder från dagen

Riskutbildning, mödravårdcentralen, tandläkaren och bäbismys.

Just det ja, vila skulle man göra. Men jag vet inte, jag har fått mer energi sista tiden. Det är väl det faktum att det faktiskt närmar sig på riktigt och att jag vill njuta av magen och av min lilla familj som snart kommer att se helt annorlunda ut, till det bättre givetvis, men ändå...

Johan skulle iväg på riskutbildning i samband med körkortsutbildningen så jag fick dra lasset själv idag...

I alla fall kan jag inte kalla det att vila när man ställer klockan på halv 7, går med Luna till tandläkaren vid halv 9 efter alla utförda morgonrutiner, som tar en del på krafterna. Klockan 9 var det dags för kontroll hos "vår egen" barnmorska på Mvc här i Tidaholm där min barnmorska konstaterade att huvudet var fixerat - jippii! Och att bäbisen sjunkit ner avsevärt mycket mer sen sist. Efter det så tog vi en morgonfika med en vän och åt lyxiga mackor för att vi båda varit så duktiga! Jag och Luna bestämde oss för att åka till Falköping och hämta pappa, Johan alltså inte min pappa, trots att jag känner mig stel som ett kylskåp och stor som ett hus när jag kör bilen så gjorde den skinande solen och den blå himlen att det bara kändes skönt att ge sig ut på vägarna! Innan vi for från Tidaholm tog jag en chansning och ringde upp min kära vän Stina som bor i just Falköping och som råkar ha en en vecka gammal Ella att visa upp så det var många saker som drog mig till en biltur!

Väl i Falköping och väl uppe hos Stina och Jimmy fick vi stifta bekantskap med lilla Ella, helt underbar givetvis och lugn, glad, trygg och nöjd, precis som det ska vara! Detta var ju också ett ypperligt "studiebesök" för Lunas del att få det hela med bäbisgrejen mer konkret! Ibland pratar Luna om vår bäbis som att den ska krypa, sitta, äta osv men nu fick hon ju se verkligheten så att säga, men hon var så nöjd så nöjd och jag håller stenhårt fast vid att hon kommer att bli den absolut bästa storasystern man kan önska sig! Tack familjen Steen/Norén för besöket, det blir fler!

Tillbaka i Tidaholm så körde vi med sopsorteringen till återvinningscentralen och sedan förbi ett gatukök... Pust. Sedan dess har jag suttit här och nu har vi tvättstugan mellan 17-22... Återkommer med bilder till dagens bravader...

Antenatalmottagningen och huskurer.

Vi hade tiden på antenatalmottagningen klockan 13.30 och cirka 14.10 fick vi komma in... Suck, vi hade ändå haft lite stressigt dit och tog Mc Donalds istället för en mysig restaurang på tu man hand för en gångs skull. Till råga på allt var det ingen som bad om ursäkt eller på annat sätt förklarade att de var sena.

Som patient på den mottagningen måste jag säga att nu, efter tre olika möten där är jag väldigt förvånad över deras sätt att möta patienterna. Med tanke på att deras beskrivning av verksamheten lyder: "Specialmödravård för gravida med särskilda behov som kräver speciell övervakning.Här bedrivs även fosterdiagnostisk verksamhet." Så kan ni ju tänka er vilka fall som kan sitta i det där väntrummet, vårt eget "bekymmer" står sig nog ganska litet i proportion till vad människor, blivande föräldrar i just det väntrummet väntar sig...

Från allra första stund när jag var där första gången (jag var då där själv) för att prata om min förlossningsrädsla så kände jag mig obekväm, ingen uppmärksammade att jag ens satt där? Ingen hälsade, ingen log, ingen frågade efter patientbricka, ingen såg mig. Jag tyckte att det kändes så konstigt att jag tog upp mitt block och började anteckna hur jag kände och upplevde det hela, för att liksom ha något att göra. Sen hände samma sak här, de var försenade och ingen besvärade sig med en ursäkt eller åtminstone en förklaring.

Om man då bortser från just mig, oss så är ju detta alltså en mottagning för väntande föräldrar i olika situationer, det är dessutom infertilitetsmottagning i samma veva... Här sitter det alltså människor som förmodligen lider av barnlöshet med ALLT vad det innebär, människor som är sjuka pga sin graviditet, människor vars foster är sjuka eller defekta, människor med mer eller mindre förlossningsskräck plus en massa andra fall som är mindre trevliga. Till råga på allt så är det även på denna mottagning man får göra sitt enda ultraljud, vilket alla föräldrar blir erbjudna, så mitt i smeten av oroliga, överkänsliga, gråtmilda, spända, ledsna etc. blivande föräldrar så sitter patienter som är överlyckliga för att se sitt barn för första gången... Mycket konstig kombination om ni frågar mig.

Och just detta fakta att varje besök nu har känts konstigt så var jag tvungen att skriva av mig lite. Jag fattar faktiskt inte vart empatin och sympatin i samhället tar vägen ibland, det är ju för fan skrämmande! Och observera nu att jag inte tycker så himla synd om mig själv för denna "behandling" men att en mottagning har en så känslokall attityd gentemot patienter som befinner sig i dessa olika traumatiska kontra lyckliga situationer är för mig helt obegripligt!!! Så, nu har jag skällt klart för nu.

Nu till vad de sa på antenatalmottagningen till oss. Bäbisen väger uppskattningsvis 3700 gram just nu, detta är givetvis en cirkavikt och bedöms mhp av olika mått kors och tvärs av buk, huvud och lårben, men är väl ganska tillförlitligt. Huvudet ligger neråt, vilket det gjort i många veckor nu. Det stack ut något från huvudet som jag var tvungen att kommentera men det var "bara" ett öra, haha, Johan sa direkt att det måste vara "hans" öron då... Men det kanske bara såg stort ut... Men då kanske det är en pojke... Hmm.

Livmoderhalsen var på gång att mogna och hade dragit upp sig något (för alla som vet vad det innebär) dessutom valde läkaren att "stimulera denna lite", vilket var oerhört smärtsamt men som skulle vara bra för mognadsprocessen - AJ! Har haft ganska ont sen dess.

Det lustiga med hela detta möte var att det kändes som att läkaren trodde att min värsta skräck var att gå över tiden, fast så är ju inte alls fallet utan nästan i princip tvärtom, jag vill INTE ha en forcerad förlossning, samtidigt som jag inte vill vänta ut den tills den har växt till sig väldigt mycket. Men med tanke på den uppskattade vikten nu, vilken i och för sig var ganska stabil, så var det ju ändå inte 4700, då hade vi nog valt ett snitt kanske... Så, förhoppningsvis går den inte upp ett kilo på de dagarna jag vill vänta och vi kan få igång det hela spontant.

Nu är det den stora kombinationen av huskurer som vi får förlita oss på:
Nummer 1. Tumla runt i sänghalmen. Det roligaste alternativet! Vilket då får göras med stor försiktighet, några kramper här och där, en stoooor och spänd mage ivägen, en mycket ovig man och så vidare... Därför går vi vidare till: Nummer 2. Hallonbladsthé. Funkar, funkar inte? Ja, det är frågan, men varför inte prova? Nummer 3. Gå i trappor. Nja, har ju då som sagt ganska ont och är ganska trött så det får bli med måtta. Nummer 4. Putsa fönster. Nej, alldeles för kallt, ja, skulle vara insidorna då, bara för att... Summa summarum: Gott thé och sex får det bli. Inte helt fel. Har ni andra förslag mottages dessa gärna!

Serra-iöst... Ärligt talat...

Idag får vi kanske ett litet förhandsbesked, vi ska in på vår sista kontroll på Antenatalavdelningen på sjukhuset i Skövde där vi gått på samtal och kontroller för att bearbeta förlossningen och hålla koll på mina "gamla" skador jag ådrog mig i samband med Lunas förlossning. Det blir spännande men det kanske också visar sig att det inte alls är på gång... Och med denna kula så kan ni ju bara tänka er vad jag längtar till bebben är ute.

Samtidigt har man ju den där känslan av att magen är så fin, skyddad, underbar, mysig, stor, härlig att man egentligen vill behålla den, fast i nästa sekund - nej tack, hellre en ny, liten fin människa att nosa på. Eller vad säger ni?

Japp, snart åker jag in till Skövde och möter upp Johan och återkommer med info senare... Håll tummen!

Alla goda ting är tre.

Tre dagar. Nja, jag tror ju inte på det i och för sig, men nedräknaren kan ju ha rätt. Jag tippar själv starkt på den 21/3. Exakt en vecka över tiden, precis som med Luna. Då får faster Wiveca en rejäl 25-års överraskning... Sedan har jag min vän Sandra som fyller den dagen med... Ja, det lutar åt det. Men GÄRNA tidigare...

Åtta minuter i ett... Kan inte fokusera på att sova just nu. Mitt liv är alldeles för spännande.

... och så råkade klockan vara över midnatt...

... och det är bara fyra dagar kvar... Nä, nu måste jag ju sova, detta är ju galet.

Vart är USB-minnet?

Jag hade tänkt att bjuda på en liten ego-kavalkad i mina bästa dagar men hittade inte USB-minnet som jag haft hos mamma tidigare idag. Jag vet bara att Luna var inblandad i hanteringen på något sätt. Lustigt nog så vaknade hon just och min första tanke var att fråga henne men givetvis inte förvänta mig att få ett korrekt svar... Men jag chansade och frågade om "den lilla svarta saken som vi haft med till mormor" varpå Luna svarade: Men mamma, den har du ju i din svarta väska, minns du inte det? I det stora facket... Totalt nyvaken alltså - observera! Jag gick småflinande ut ur rummet och tänkte att jag får väl kolla då - och mycket riktigt visst 17 låg det där, precis enligt utsago. Jag hade inget minne alls av att den var där och blev riktigt chockad.

Dagen när jag tog dessa bilder var det underbart väder, som vi alla haft den senaste tiden, snön gnistrade i solen och himlen var knallblå. Jag kände att vi alla behövde komma ut och började ta initiativet till att sticka upp till "berget" och ta med Lunas skidor hon fick i julklapp av "morfars-tjejs-son&bonusdotter". Jag kände mig upprymd och lycklig över vädret och tänkte att detta kommer släppa på irritation och att vi har gått på varandra de senaste sjukveckorna - äntligen var vi ju faktiskt friska och det var bara att ge sig ut. Komma från lägenhetsluften och andas in naturen och lapa sol. Intresset var minst sagt ljumt från resten av familjen och jag gav upp på två sekunder utan diskussion, jag visste att det skulle bli lite jobbigt att sticka själv då jag är så förbenat stor nu att det är problematiskt och lite halvfarligt till och med att köra bil, men jag skulle upp på berget!!!

Väl där uppe var det bara vi två. Jag och magen. Och vi hade det underbart. Vi lekte lite, tog en massa kort, dansade, trillade nästan, njöt, lutade oss mot ett träd, tittade på skidåkare och andades in frisk luft. Vi. Vi som faktiskt i några dagar, timmar och minuter till lever i symbios. Vi delar kropp, vi delar känslor, vi delar blod och vi delar ångesten inför att föda, men den liksom försvann där uppe på berget. Vi tyckte att det var dags att lämna den där. Nu är vi fyllda med frisk luft, sol och snöbilder och redo att anta utmaningen tillsammans.

Här är vi.

Sex dagar kvar och funderingar kring bloggnamnet...

Förutom alla andra förberedelser som bb-väska, spjälsäng, bilbarnstol, kläder, vagn, skötbord och mycket mycket mer så slog det mig plötsligt att snart får jag ju ändra på bloggens namn. Jag kan ju liksom inte driva två bloggar utan Luna får faktiskt samsas med brorsan/syrran vad gäller den saken. Men vi kommer säkert inte avslöja namnförslag än på ett tag för vad ska bäsen heta??? Vi vet inte, inte riktigt, men nästan... haha...

För övrigt har jag igår och idag haft den värsta ryggvärken i hela mitt liv. Den är helt outhärdlig och jag trodde faktiskt inte att det kunde göra mer ont än vad det gjort de senaste veckorna, men nu, jo jag tackar ja, nu har vi gått in i sista fasen hoppas jag - jäklar så ont jag har... Usch och fy!

Vädret är dock underbart men totalt livsfarligt. Luna trillade på svanskotan två gånger på den mycket korta promenaden till dagis och jag är totalt livrädd för att jag står på tur. Men jag har ju haft broddar på mig hela långa vintern och de är guld värda!

Nu ska jag bada rygg och fogar, det hjälper för en stund. Kramar!

Mysmuggen från morfar...

... får ingen annan dricka ur. Nä, mamma och pappa har likadana minsann fast de är vita och inte alls lika fina!

Här följer det lite bilder som är från några veckor tillbaka men värda att visa ändå. Det har ju blivit så mycket text sista tiden så nu behövde vi lätta upp med lite bilder! Titta och njut!

Ett av alla besök...

Nu kan Luna alla rutiner som gäller på mödravårdscentralen, allt från blodprov, symfys-fundus-mått, blodtryck och urinprov (som för övrigt är extra intressant - kissa i en mugg...). Luna får sköta knapparna som styr britsen jag ligger på och lyssnar spänt till bäbisens snabba hjärtljud som låter som en galopperande häst och högt i och med förstärkningen från högtalaren. Denna bilden är flera veckor gammal och vi får se om vi varit på det sista besöket nu eller om det hinner bli ett till...

Pysselmaja.

Är det något Luna uppskattar skarpt så är det ju att pyssla. Pärlor, papper, tejp, sax, lim, pennor, kritor, garn... och så vidare. Det finns inget bättre!

Vinterpromenad i vår vackra by!

När man äntligen tar sig ut i den bistra kylan hittar man en vacker vintervärld full av intryck. Kolla bara istapparna. De är inte de värsta vi haft men de vackraste!

Vi har ett väldigt mysigt bibliotek i Tidaholm med en helt oslagbar barnavdelning där man kan sitta i en häftig soffa med sin pappa som är världens bästa sagoberättare...

Bad och färg!

Luna älskar ju dessa färger som SKA vara anpassade till kroppsmålning men som måste vara helt giftiga... De biter sig fast i både hud, hår, naglar och PLAST... Hmm... Vi har nu slängt dessa och ska köpa andra. Men oj vad Luna uppskattar att få total konstnärlig frihet med penslar och färg!

5 år tillsammans...

Nu var det ju faktiskt en dryg månad sen men i slutet av januari firade jag och Johan FEM år tillsammans. Johan var nyss fyllda 22 när vi träffades i Simrishamn. Vi träffades på Simrishamns bykrog Måns Byckare och Johan irrade runt efter sin North Face jacka som han var helt övertygad om att någon tagit och jag undrade om han skulle upp till nästa klassiker - "Moddan" eller Modesty som det hette. Efter Moddan var det dags för efterfest i en ganska känd efterfestkällare och ja, den kvällen började denna resa. Johan låtsades att han var lika intresserad som jag av Australian open vilket jag satt och kollade på när efterfesten hade dött ut. Men till sist somnade även Johan, då dömde jag ut honom som sportintresserad då det faktiskt var Pim-Pim Johansson som spelade fenomenal tennis... hahaha...

Ja, det var fem år sen. Med facit i hand var det ju en jädra tur att vi gick ut den där kvällen! Luna liten och en i magen som vid själva jubiléet var 33 veckor är ju ett par viktiga delar...

Lilla spöket Laban på Tidaholms egen lilla bio...

Här var det dags att gå på bio - hela familjen. Det var tredje gången i Lunas liv och det är alltid stort och spännande. Dock var det inte lika spännande för mig och Johan då de urgamla (men ack så vackra) stolarna gav en träsmak i rumpan efter några minuter. Jag som redan då var tung fick dessutom sitta och vända och vrida på mig varannan minut. Men vi hade en mysig dag!

Tårar...

... i massor. Pappa... mamma... Karin... Sigrid... Jenny... Tack ni underbara. Tack för skratt, gråt, förståelse, uppbackning, styrka, mod, erfarenhet, vilja, stöttning, hjälp, kraft, empati och framför allt ett stort tack för att ni ser och hör och vågar visa det.

Det känns på ett sätt som en konstig kanal att förmedla sina känslor på och även att få respons på, men tro mig, att skriva av sig är den bästa terapin som finns. För det mesta skriver jag relativt icke-utlämnande här på bloggen och skriver istället av mig i min bok, jag är inne på den tredje. Har skrivit i böckerna sedan jag var i vecka 17 med Luna. De rymmer mycket. Och hjälper mig. Men ibland vill man också skrika ut sin ångest för att man inte kan bära den själv och för att man är för feg för att säga det rakt ut för att man är rädd för att ingen vågar ta emot det och skicka tillbaka det man behöver.

Nu blev det väldigt känslomässigt starkt att plötsligt ha flera kommentarer till mitt inlägg. Det blev nästan en religiös känsla och tårarna bara trillade i mängder och ja, jag blev liksom starkare direkt! Det kanske låter som en klyscha, och jag hade aldrig trott att jag skulle reagera så starkt, men det betydde otroligt mycket att ni skrev till mig. Just Ni och just idag!

Jag läser kommentarerna om och om igen och hämtar styrka och ser ju att Ni faktiskt finns där. Jag vet ju det egentligen men jag är ju oftast så stolt, alldeles för stolt för mitt eget bästa. Men jag behöver verkligen plockas ner till jordens yta lite och faktiskt se vad jag har framför mig.

Jag bad nyss Johan att läsa mitt inlägg, vilket han inte hunnit, och det gjorde han och därefter kommentarerna och plötsligt drabbades även han av stundens allvar och vi tittade på varandra med ömsinta blickar och grät tillsammans.

Tack för att Ni finns och tack för allt! Nu känns ni ännu mer verkliga! Vi älskar er! Jag älskar er! Stänger jag någon dörr emellanåt så putta bara tillräckligt hårt på den så den glider upp för där finns jag med hela mitt hjärta på vid gavel.

Tacksam. Älskad. Sedd. Lyssnad på. Förstådd. Tack. Kärlek.

Ständig irritation.

Det är något som inte stämmer. Just nu känns det som precis allt. Allt. Ok, mitt "lyckligt-inlägg" gäller givetvis och så men nu är denna lilla familjen nära bristningsgränsen.

Precis just nu alltså. Precis nu. Hade jag utan tvekan velat trolla bort mig tusentals mil härifrån. Stannat borta några timmar, hämtat andan, räknat ned långsamt från 100, djupandats länge, suttit vid havet och tittat, bara tittat ut tills jag hade blivit mätt av allt det vackra och oändliga och lugna. Jag vill längta efter min familj.

Jag vill att vi ska vilja vara med varandra och just nu vill vi inte det. Ingen av oss. Vi har nu spenderat varje sekund i en hel vecka tillsammans på grund av förkylning och det är ganska unikt för vår familj såvida det inte handlar om sol och semester. Det skulle väl vara unikt för de flesta och kanske till och med lyx för många, men för oss känns det mer som en katastrof. Det är som att vi alla trappar upp konflikterna, bråken, skriken, smällarna i dörrarna, de djupa suckarna och allt det andra negativa. Precis allt. Vi vill inte vara här. Detta är en sådan bubbla man vill ur och inte stanna en minut till i.

Jag tror att vi alla väntar med spänning, oro, glädje och förväntan på den nya bubblan vi snart ska in i. Är det därför allt känns så jobbigt nu? Vi vet inte hur vi ska hantera det som komma skall. Vi har väntat så länge nu och vi har snart inga dagar kvar att vänta på, är det det faktum som gör allt så outhärdligt just nu, eller vad?

Nä, jag flyr bort i tankarna och försöker hitta styrkan och jag önskar detsamma till Johan och Luna. Men krafterna tryter snabbt när alla inte samarbetar kring samma mål. Vi är tre olika individer som verkar ha tre helt olika målbilder just nu. I detta skede är det så oerhört påfrestande bara. Jag vill liksom ha min drömvärld nu, min perfekta lilla familj som har det städat och fint, som har bakat kakor till de som ska komma och hälsa på när bäbisen kommit, en önskan om att jag ska vilja att folk ska komma och hälsa på... jag är bara så trött, vill inget. Orkar inte laga mat, orkar inte fixa mer, orkar inte träffa folk, orkar inte vara trevlig, orkar inte fylla år, orkar inte stryka de lakan jag planerat att stryka till bäbisens säng, orkar inte titta på tv, orkar inte sticka, orkar inte vila, orkar inte ha ont och framför allt orkar jag inte vara arg och olycklig.

Olycklig över att allt känns så skruvat. Självklart talar mitt sunda förnuft om för mig att det är ok, det är inte hela världen, jag får vara trött. Allt har naturliga förklaringar. Jag vet ju det. Jag vet. Men det blir inte lättare för det just nu. Just nu känns det bara svart. Tre irriterade familjemedlemmar som går runt och gnäller, skäller, bråkar, tråkar, retar, tetar och som bara inte kommer överens på en enda punkt.

Det mest jobbiga av allt är ju det faktum att för mig och Johan finns det ju en tanke om att det snart blir bättre men för vår älskling är allt så abstrakt. Vi "vet" ju att det blir bättre, det känns konkret, vi vet. Luna går runt i sin värld som nykläckt fyraåring och är väldigt frustrerad, arg, ledsen, orolig, osäker och otroligt uppmärksamhetsbehövande. Jag förstår henne till 100%, det finns inga ursäkter för hur vi behandlar Luna just nu. På ett sätt så ursäktar man ändå sitt beteende just på grund av att hon helt enkelt är så extremt utmanande. Hon ljuger, skriker, slåss, är aggressiv och missnöjd. Varför är den stora frågan. Svaret är vi. Och kan man erkänna det så kan man inte längre dölja sig bakom det. Vi kan inte förneka att vi skapat detta lilla minimonster. Givetvis har Luna själv en egen personlighet och givetvis är ju inte hela hennes lilla person enbart en konstruktion av vårt beteende. Men just nu ursäktar jag (i efterhand) hennes beteende totalt, för just nu har hon värdelösa (enligt mig) föräldrar. Det värsta av allt är när jag och Johan ska försvara varandra på något sätt och att det plötsligt inte befinner sig någon på de svagas sida, på Lunas sida. Hon har ingen bundsförvant just nu och mitt hjärta gråter.

Men snart... snart får hon sitt efterlängtade syskon. För är det något Luna gör så är det att längta efter sin syster eller bror. Hon har långa utläggningar dagligen om hur det ska bli när bäbisen kommit ut, vad hon ska göra med den, hur bra syster hon kommer att vara, att hon ska sova hos den, byta blöjor, bada, köra vagnen, köpa presenter, trösta den och så vidare. Där kan man tala om klara målsättningar. Ett syskon, en bundsförvant. Vårt lilla lilla hjärta som blivit så stor.

Vi testar att lägga in en film...

... men det gick tyvärr inte...

Vi hittade vår inbyggda kamera... Efter fyra månader...

Här är en trött mamma och en busig storasyster...



Och här är den gigantiska magen... 123 centimeter i omkrets, den som slår det ska få ett eget inlägg dedikerat till sin ära! Hahahaa!

Jag är ju så lyckligt lottad!

Jag ska få mitt andra barn inom bara några dagar.
Jag har ett helt underbart barn redan.
Jag är frisk.
Jag bor i världens finaste lägenhet.
Jag har tvättat alla bäbiskläder.
Jag har rent vatten i kranen.
Jag har sol och blå himmel i min vita vackra vintervärld.
Jag har Johan.
Jag har fina vänner.
Jag har nyslingat hår.
Jag ska få höra bäbisens hjärtljud idag med min familj.
Jag älskar.
Jag längtar.