... i massor. Pappa... mamma... Karin... Sigrid... Jenny... Tack ni underbara. Tack för skratt, gråt, förståelse, uppbackning, styrka, mod, erfarenhet, vilja, stöttning, hjälp, kraft, empati och framför allt ett stort tack för att ni ser och hör och vågar visa det.
Det känns på ett sätt som en konstig kanal att förmedla sina känslor på och även att få respons på, men tro mig, att skriva av sig är den bästa terapin som finns. För det mesta skriver jag relativt icke-utlämnande här på bloggen och skriver istället av mig i min bok, jag är inne på den tredje. Har skrivit i böckerna sedan jag var i vecka 17 med Luna. De rymmer mycket. Och hjälper mig. Men ibland vill man också skrika ut sin ångest för att man inte kan bära den själv och för att man är för feg för att säga det rakt ut för att man är rädd för att ingen vågar ta emot det och skicka tillbaka det man behöver.
Nu blev det väldigt känslomässigt starkt att plötsligt ha flera kommentarer till mitt inlägg. Det blev nästan en religiös känsla och tårarna bara trillade i mängder och ja, jag blev liksom starkare direkt! Det kanske låter som en klyscha, och jag hade aldrig trott att jag skulle reagera så starkt, men det betydde otroligt mycket att ni skrev till mig. Just Ni och just idag!
Jag läser kommentarerna om och om igen och hämtar styrka och ser ju att Ni faktiskt finns där. Jag vet ju det egentligen men jag är ju oftast så stolt, alldeles för stolt för mitt eget bästa. Men jag behöver verkligen plockas ner till jordens yta lite och faktiskt se vad jag har framför mig.
Jag bad nyss Johan att läsa mitt inlägg, vilket han inte hunnit, och det gjorde han och därefter kommentarerna och plötsligt drabbades även han av stundens allvar och vi tittade på varandra med ömsinta blickar och grät tillsammans.
Tack för att Ni finns och tack för allt! Nu känns ni ännu mer verkliga! Vi älskar er! Jag älskar er! Stänger jag någon dörr emellanåt så putta bara tillräckligt hårt på den så den glider upp för där finns jag med hela mitt hjärta på vid gavel.
Tacksam. Älskad. Sedd. Lyssnad på. Förstådd. Tack. Kärlek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
...puss...min älskade stolta unge.. alltid lika modig, arg och glad. Du är bra som du är men såklart ska du ändra det du inte gillar hos dig själv...men att vara en mamma är inte helt enkelt varje dag. Du är den bästa mamman Luna och lilla x har för du är just deras... mammma...visst är det ett obegripligt ansvar men man kan bara göra så gott man kan och hoppas att det håller...plötsligt har man en vuxen dotter som bloggar om sin situation...och man tänker på hur det var... när hon/du var liten....
Hej Gumman!!!
De var ju nästan prick säkert som Sigrid berättade om att föda till "Bruse"...haha...du vet att så fort första barnet tittar ut så föds föräldrarnas dåliga samvete, sen följer de med hela livet...man vet aldrig om man gör eller gjort rätt man kan bara göra så gott man kan och de e aldrig fel...kram o upp med näsan va stolt ni har en underbar liten Lunis...
Kram på er farmor karin
Skicka en kommentar