Ständig irritation.

Det är något som inte stämmer. Just nu känns det som precis allt. Allt. Ok, mitt "lyckligt-inlägg" gäller givetvis och så men nu är denna lilla familjen nära bristningsgränsen.

Precis just nu alltså. Precis nu. Hade jag utan tvekan velat trolla bort mig tusentals mil härifrån. Stannat borta några timmar, hämtat andan, räknat ned långsamt från 100, djupandats länge, suttit vid havet och tittat, bara tittat ut tills jag hade blivit mätt av allt det vackra och oändliga och lugna. Jag vill längta efter min familj.

Jag vill att vi ska vilja vara med varandra och just nu vill vi inte det. Ingen av oss. Vi har nu spenderat varje sekund i en hel vecka tillsammans på grund av förkylning och det är ganska unikt för vår familj såvida det inte handlar om sol och semester. Det skulle väl vara unikt för de flesta och kanske till och med lyx för många, men för oss känns det mer som en katastrof. Det är som att vi alla trappar upp konflikterna, bråken, skriken, smällarna i dörrarna, de djupa suckarna och allt det andra negativa. Precis allt. Vi vill inte vara här. Detta är en sådan bubbla man vill ur och inte stanna en minut till i.

Jag tror att vi alla väntar med spänning, oro, glädje och förväntan på den nya bubblan vi snart ska in i. Är det därför allt känns så jobbigt nu? Vi vet inte hur vi ska hantera det som komma skall. Vi har väntat så länge nu och vi har snart inga dagar kvar att vänta på, är det det faktum som gör allt så outhärdligt just nu, eller vad?

Nä, jag flyr bort i tankarna och försöker hitta styrkan och jag önskar detsamma till Johan och Luna. Men krafterna tryter snabbt när alla inte samarbetar kring samma mål. Vi är tre olika individer som verkar ha tre helt olika målbilder just nu. I detta skede är det så oerhört påfrestande bara. Jag vill liksom ha min drömvärld nu, min perfekta lilla familj som har det städat och fint, som har bakat kakor till de som ska komma och hälsa på när bäbisen kommit, en önskan om att jag ska vilja att folk ska komma och hälsa på... jag är bara så trött, vill inget. Orkar inte laga mat, orkar inte fixa mer, orkar inte träffa folk, orkar inte vara trevlig, orkar inte fylla år, orkar inte stryka de lakan jag planerat att stryka till bäbisens säng, orkar inte titta på tv, orkar inte sticka, orkar inte vila, orkar inte ha ont och framför allt orkar jag inte vara arg och olycklig.

Olycklig över att allt känns så skruvat. Självklart talar mitt sunda förnuft om för mig att det är ok, det är inte hela världen, jag får vara trött. Allt har naturliga förklaringar. Jag vet ju det. Jag vet. Men det blir inte lättare för det just nu. Just nu känns det bara svart. Tre irriterade familjemedlemmar som går runt och gnäller, skäller, bråkar, tråkar, retar, tetar och som bara inte kommer överens på en enda punkt.

Det mest jobbiga av allt är ju det faktum att för mig och Johan finns det ju en tanke om att det snart blir bättre men för vår älskling är allt så abstrakt. Vi "vet" ju att det blir bättre, det känns konkret, vi vet. Luna går runt i sin värld som nykläckt fyraåring och är väldigt frustrerad, arg, ledsen, orolig, osäker och otroligt uppmärksamhetsbehövande. Jag förstår henne till 100%, det finns inga ursäkter för hur vi behandlar Luna just nu. På ett sätt så ursäktar man ändå sitt beteende just på grund av att hon helt enkelt är så extremt utmanande. Hon ljuger, skriker, slåss, är aggressiv och missnöjd. Varför är den stora frågan. Svaret är vi. Och kan man erkänna det så kan man inte längre dölja sig bakom det. Vi kan inte förneka att vi skapat detta lilla minimonster. Givetvis har Luna själv en egen personlighet och givetvis är ju inte hela hennes lilla person enbart en konstruktion av vårt beteende. Men just nu ursäktar jag (i efterhand) hennes beteende totalt, för just nu har hon värdelösa (enligt mig) föräldrar. Det värsta av allt är när jag och Johan ska försvara varandra på något sätt och att det plötsligt inte befinner sig någon på de svagas sida, på Lunas sida. Hon har ingen bundsförvant just nu och mitt hjärta gråter.

Men snart... snart får hon sitt efterlängtade syskon. För är det något Luna gör så är det att längta efter sin syster eller bror. Hon har långa utläggningar dagligen om hur det ska bli när bäbisen kommit ut, vad hon ska göra med den, hur bra syster hon kommer att vara, att hon ska sova hos den, byta blöjor, bada, köra vagnen, köpa presenter, trösta den och så vidare. Där kan man tala om klara målsättningar. Ett syskon, en bundsförvant. Vårt lilla lilla hjärta som blivit så stor.