Vart är USB-minnet?

Jag hade tänkt att bjuda på en liten ego-kavalkad i mina bästa dagar men hittade inte USB-minnet som jag haft hos mamma tidigare idag. Jag vet bara att Luna var inblandad i hanteringen på något sätt. Lustigt nog så vaknade hon just och min första tanke var att fråga henne men givetvis inte förvänta mig att få ett korrekt svar... Men jag chansade och frågade om "den lilla svarta saken som vi haft med till mormor" varpå Luna svarade: Men mamma, den har du ju i din svarta väska, minns du inte det? I det stora facket... Totalt nyvaken alltså - observera! Jag gick småflinande ut ur rummet och tänkte att jag får väl kolla då - och mycket riktigt visst 17 låg det där, precis enligt utsago. Jag hade inget minne alls av att den var där och blev riktigt chockad.

Dagen när jag tog dessa bilder var det underbart väder, som vi alla haft den senaste tiden, snön gnistrade i solen och himlen var knallblå. Jag kände att vi alla behövde komma ut och började ta initiativet till att sticka upp till "berget" och ta med Lunas skidor hon fick i julklapp av "morfars-tjejs-son&bonusdotter". Jag kände mig upprymd och lycklig över vädret och tänkte att detta kommer släppa på irritation och att vi har gått på varandra de senaste sjukveckorna - äntligen var vi ju faktiskt friska och det var bara att ge sig ut. Komma från lägenhetsluften och andas in naturen och lapa sol. Intresset var minst sagt ljumt från resten av familjen och jag gav upp på två sekunder utan diskussion, jag visste att det skulle bli lite jobbigt att sticka själv då jag är så förbenat stor nu att det är problematiskt och lite halvfarligt till och med att köra bil, men jag skulle upp på berget!!!

Väl där uppe var det bara vi två. Jag och magen. Och vi hade det underbart. Vi lekte lite, tog en massa kort, dansade, trillade nästan, njöt, lutade oss mot ett träd, tittade på skidåkare och andades in frisk luft. Vi. Vi som faktiskt i några dagar, timmar och minuter till lever i symbios. Vi delar kropp, vi delar känslor, vi delar blod och vi delar ångesten inför att föda, men den liksom försvann där uppe på berget. Vi tyckte att det var dags att lämna den där. Nu är vi fyllda med frisk luft, sol och snöbilder och redo att anta utmaningen tillsammans.

Här är vi.